skrev nyss ett förjävla långt blogginlägg, men orkar inte publicera skiten, kändes ovärt.
Efter en sjuk dröm och massa läsande på andras bloggar har jag hamnat här. tänker på mitt stolpskott som förföljer mig än idag, bokstavligen. men jag står aldrig ensam som jag ser att vissa av er gör. jag är grymt tacksam för all hjälp jag får från er my friends, varje dag står ni där redo, som mitt egna skal jag kan krypa in i när jag inte orkar, när dagen blir för jobbig. thanks to you all.  och där fick det vara slut, som sagt hade en förjävla massa mer nerskrivet, men kortfattat;
hata stolpen och älska er.
hejhej