Kunde givetvis inte komma in på bloggen igår när jag väl behövde skriva ett ilsket inlägg om allt, men kanske var bar såhär i efterhand. Inget geoprov idag och hårfärgning. God helg har det varit också. Skumt har det varit och blivit.
Sitter och fick nästan ett extrem ryck aldelles nyss när internet inte fungerade. Satte mig nere och nu efter en stund funkade det utan att jag skrikit och dampat. Det är fan framsteg för mig att inse att damp och våld löser allt. Känn min ironi, jag vet att det inte hjälper för fem öre.

Det här kanske blir ett långt inlägg, men jag orkar inte bry mig. Jag har tänkt på att något jag avskyr är när människor säger saker men inte står för det. Jag snackar inte om åsikter eller ställning, sånt kan man ändra. Jag ändra ställning till olika saker varje dag och det gör ni med. Inte heller snackar jag om kaxighet, att höras. Jag säger inte att jag ogillar de som är tysta och inte tar för sig för att höras. Jag är en av dom oftast.
Det jag menar är handlingar. Mycket snack och lite action, när det drabbar någon annan. Säger en sak, men gör en helt annan. Vinner tilit, men sviker den lika snabbt. Jag vet att jag sagt saker och en sak som jag speciellt sagt flera gånger men aldrig lyckats med. Men jag sviker aldrig någon annan, jag sviker mig själv. Och det är en fis i rymden jämfört med det andra.

Tilit. Vilket ord. Man har tillit för många, tänk vad många vi släppt in på livet och de som varit med oss hela tiden. De vi litar på som mest. Som skulle springa milen för oss, bara för att dom bryr sig. Men allt kan ändras, eller hur? jag säger inte att jag inte har några som bryr sig, jag vet att ni skulle springa 5 mil om det skulle behövas, ni är hallelujah. Tro inget annat. Men jag har haft så många jag brytt mig om, som jag känner nästan ett hånat skratt åt. Det känns ironiskt, skrattretande och löjligt. Men det där skrattet är en sån pinsam fasdad. Ett skydd mot att jag inte ska inse att den här personen inte brydde sig eller bryr sig lika mycket som jag gjorde eller gör. Men det har jag uppenbarligen redan insett. Ändå skrattar jag. Det känns bättre så. För stunden.

Men hur ska man veta, vem ska man bry sig om och vem ska man inte bry sig om? vem förtjänar att vara en del av livet och vem gör det inte? Hur ska man vet att man har samma tilit för någon annan som denne har för dig? Klart man kan veta svaret på alla frågorna, men det jag känner när jag svarar på dom här är att något jag inte klarar av i livet är när någon förändras till det sämre eller bara försvinner ur det. Jag avskyr när folk försvinner ur mitt liv. Hur grisiga man än kan ha blivit så är det tamejfan det allra värsta jag vet

Vet inte vad jag vill få ut ur den här skiten egentligen, men det kan fan kvitta. Nu ska jag packa mina prylar för imorn sticker jag till sälen. Helt ärligt låter det inte så illa längre.