Mycket har då hänt under bra kort tid, det vet vi alla. Folk man verkligen trott att man skulle haft vid sin sida, har kommit och gått. Som löv blåser ni vidare och det får en verkligen att backa bak och se vad man värderar i livet. Det finns så många saker jag önskar att jag aldrig sagt eller gjort, det finns så mycket jag velat skulle varit annorlunda, men som jag vet att jag aldrig haft en chans att påverka.
Att folk försvinner suger, men oftast är det till det bättre, men det vägrar man inse. Om det inte var värt mer än för en viss tid, varför stanna och låtsas att det gör det fortfarande.
Då kan ni lika gärna dra på en gång, utan att komma tillbaka halvdant, för jag vet att jag har bättre som stannar i vått och torrt, som alltid kommer vara med mig.
Det värsta är ändå när man haft ett förtroende för någon, som sedan blivit kastat i ansiktet på en. Då blir man inte bara arg, utan det gör ont. Man klandrar sig själv, fast man inte gjort något fel. Man har stöttat, berättat, litat och vågat inför den här människan och lyckas ändå få allt emot en själv. Livet gör sig inte till rättvisa, men man måste skapa sin egen.
Men jag har nog kommit över den smärtsamma tröskeln, säkert för länge sen, men aldrig tänkt tillbaka på det förrens denna tråkiga kväll. Kommit över att man blir arg, kommit över att allt gjort ont. Alla som kommit och gått, är borta. Och jag klarar mig utan er. Och jag mår bra.
Ja, jag mår bra.