Klockan ringde 6, jag snosa sönder, tills mamma kom in halv 8 och sa åt mig att komma igång med livet. yeeepp skolan började idag igen.

Folk som känner mig har ändå ganska bra uppfattning om vad jag tycker om skolan. Men den som vet absolut mest vad jag egentligen tycker, är nog min mor. För jävlar vad skit hon hört komma ut ur min käft under den här tiden. Jag har verkligen slängt ut mig vad som hellst, utan att hunnit lugna ner mig och tänka till. Vid såna tillfällen kan jag lova att jag kan såga varje millimeter av skolan, lärare och betyg.

Jag tröttnade på skolan redan i sjuan, då min klass var helt jävla lost. Men det blev knappast roligare i gymnasiet, Älskar min nuvarande klass, så idag är det inte det som hela grejen handlar om nu.

Jag har tänkt sinnessjukt mycket på det här med skolan. Betyg, Lärare, Linjer hela kittet och helt ärligt har jag även i lugnt tillstånd, kommit fram till att jag ogillar hela grejen så jävla brutalt. Hata är ett starkt ord men ibland kan jag fan känna så.

Det handlar inte om, allt det där "åååååh så jobbigt att gå upp" "så långa lektioner" " såååå mycket plugg som tar upp min fritid". Allt sånt är jobbigt för alla och alla hatar det tillslut. Nej, det handlar om hela upplägget.

Man kan överleva, prestera och få höga betyg med bara en ytinlärning. Jag kommer knappast ihåg saker vi gått igenom i ettan, ändå står det högsta betyg i mina papper på kursen. Men tänker jag tillbaka kan jag inte komma ihåg vad skiten handla om. Trevligt.

Kursupplägg skiljer sig från lärare till lärare, du kan ha ett helvete att få det betyg du velat ha, när du samtidigt kan se hur en annan lärare hade sett på dina meriter och kunskaper helt annorlunda. Och du kan nästan glida igenom en kurs, sen se åt vänster på en annan lärares kurselever, somlångsamt drunkar.

En lärare kan vara extremt högutbildad, ha svaren, veta precis vad han snackar om. Men vad hjälper det, när personen inte kan föra informationen vidare? Det kan vara ett utav sakerna jag stör mig mest på, att betyg, faktiskt faller på en sån sak som personkemi. Det behöver inte vara bara mig enbart som individ mot lärare, utan en hel grupp mot lärare, där kemin inte funkar. Inte någonstans. Kommunikationen faller, tllsammans med betygen. En total social kompetens fattas, den finns ingenstans.

Det här behöver inte bara vara negativt, hela personkemi grejen, för jag vet kurser där jag höga betyg, där jag undrar många gånger om jag verkligen haft kvar dessa om jag haft en annan lärare, än den jag under året fungerat så bra med. Man hör saker från lärare som "Här gick det kanske inte som tänkt, men jag vet att du egentligen kan!" Kan jag? Och hur vet du det?

Läs inte det här som om jag ser mig själv som världens offer som fallit under skolans onda vingar. Jag är verkligen inte en topp elev men samtidigt inte någon som råskiter i allt. Men det går inte dåligt för mig. Men visst kan jag pressa mig till att prestera, men samtidigt har jag varit lat och skitit i för mycket som jag i slutändan fallit på. Det jag tycker är kul, vill jag prestera på, men det som är uttråkande skiter jag nästan i. Precis som många andra gör.

Det här inlägget om min bittra inställning kom just idag då min första dag på min sista termin är förbi. För att alla påbörjat sin ångest om framtiden, och knappast vill att skolan ska ta slut. För vad gör man sen med vardagen? Jag är helt säker på att jag kommer att join the group inom en snar framtid. Och snart kommer väl det vara jag som sitter där hemma och vill att skolan aldrig tog slut, då man träffa folk och fick pengar, har något att göra osv.
Men just nu kan jag inte annat än önska att dagen där jag står på flaket och skriker halsen av mig, ska komma. Jag vill inte få det här till någon debatt skit om att "Svenska samhället måste ändra skolaaaan" Blablabla och slåss för förändring, det handlar inte om det heller. För helt ärligt kan jag inte göra något åt det. Bara gnälla och längta tills skiten är över. För just idag kan jag säga att jag har tröttnat, och det ska bli så jävla gött när det är slut.