Livet just nu; jobba, sova, umgås, sova. Jobba, sova, umgås, sova. Sen blir det helg. Sover som en gris, så länge jag kan och när jag precis blinkat är det måndag igen. Och så håller det på. Känns det i alla fall.

Just idag blundar jag för allt, om jag ska få förlängt, om jag ska plugga upp matte C, om jag ska sitta och glo i höst eller vad jag ska göra. Jag har inte fått rytm på min vardag, inte ens efter fem veckor. Jag är fortfarande lika trött men kan ändå inte sova på kvällen.

Men jag vet i alla fall, att det finns leenden som väntar när jag stänger ner min dator, ett leende som får mig att skratta varje gång. Och jag kan fortfarande inte fatta att det är mig du ler mot.

Vilket drabbel det blev. Ska fan sova nu och skratta lite att jag inte fick någon matlåda imorn, pappas gryta räckte inte till mig. Sicken otur. Eller INTE.

ADIOS